Vimochana

Utan vidare analysering av situationen har pa bloggen har jag, tack vare alla fina lasare, kommit fram till att 100 % av vara inlagg ar under "mer sant har!"-stampeln. Alltsa ar efterfragan runt dubbelt sa stor som det vi kan producera for att stilla Indienbloggen-behovet och det gor oss valdigt motiverade att skriva, sa tack for all fin respons!

Efter tva intensiva projektarbetesdagar sitter jag nu for ovrigt aterigen pa det bekvamt luftkonditionerade internetkafeet och det ar otroligt skont med ett avbrott fran hettan utanfor.

Den senaste tiden har som sagt agnats at projektarbeten och planen for mig var att igar besoka en kvinnohjalpsorganisation da mitt projektarbete handlar om jamstalldheten i Indien. Farden borjade gladjande nog med en tur pa en och en halv timme i autorikshaw. Eftersom rikshaws ofta aker fortare an att man ar lugn, kan det verka som att vi akte langt. Den langa fardtiden berodde dock mycket pa alla begarda vagbeskrivningar som var nodvandiga for att vi skulle hitta dit.

For att lugna alla foraldrar var det dock inte bara jag som fragade om vagbeskrivningar tillsammans med foraren. Alla elever har namligen i samband med de har projektarbetesdagarna studenter fran Christ University med sig, som bade kan engelska och olika indiska sprak. Min hette Smeja (utan reservation for andringar; hon skrev ner det, aven om mitt uttal av hennes namn fortfarande ar vart att diskutera) och var lika intresserad av jamstalldhet som jag. Det kan lata som en sjalvklarhet da personer pa universitet och med akademiska utbildningar som grunder borde se jamstalldhet sa, men det ar ganska ovanligt utifran vad jag har sett hittills. Ofta har man som kvinna namligen en annan installning till jamstallhet har.

Nar vi till slut kom fram vantade sedan organisationen Vimochana med kaffe, robusta damer som i 30 ar hanterat allt mojligt och deras berattelser. Motena var lika intressana som de var langa och efter sex och en halv timme kande jag att jag kunde hela Indiens politiska, religiosa och sociala system, tills en av kvinnorna skrattade milt at mina anteckningar och sa "Och det har var bara 10 % av det vi gor".

Jag fick som sammanfattning i alla fall ihop otroligt mycket. Den kvinnogrupp jag besokte visade sig arbeta med kvinnor som sjalva sokte sig till organisationen for att losa olika problem. Ofta handlar det om kvinnor som blir slagna eller valdtagna i hemmet, eller dar man overhuvudtaget blir illa behandlad som kvinna och behover hjalp utifran. Organisationen ringer da ofta mannen eller den personen man maste losa problemet tillsammans med och hotar att sittstrejka pa dennes jobb om han eller hon inte infinner sig for samtal den och den tiden. Nar jag fragar om det fungerar svarar en kvinna enkelt att
"Om det dyker upp 50 av oss som bara satter oss ner sager de inte emot langre".

Kvinnogruppen var natt och bestod endast av 35 personer, varav fem man. De akte ocksa ut till olika stamfolksbyar for att etablera fortroende och pa sa satt kunna hjalpa till aven dar. Kampanjer for att framja utbildning for barn var ocksa nagonting de holl pa med, for forhallandevis lag lon, med arbetstider som strackte sig over hela dygnet.

"Nar nagon ringer och sager att hon ska ta livet av sig mitt i natten kan man ju inte bara lagga pa for att man behover sova", sa en av kvinnorna, Lakshmi, och tillade att det ibland ar svart att jobba pa organisationen men att det var hennes sjal. "Och kroppen kan ju inte leva utan en sjal, eller hur?", sade hon sedan.

Med den informationen som utgangspunkt, samt massor av formella fakta angaende lagsystem och sa vidare, begav jag och Smeja mig idag till ett slumomrade dar CSA arbetat ganska lange. Gatorna ar ofta asfalterade dar, aven om det ocksa ligger sand och skraphogar vart man an vander blicken. Trotta gatuhundar bidrar till djurlivet som ocksa inkluderar kor, getter, katter, tuppar och honor i mangder. Sma barn glommer att de ar blyga nar kameror tas fram och ogonen blir ofta storre an deras navar nar de far se bilden efterat.

Vi lyckades komma i kontakt med en kvinna vars syster fatt hjalp av CSA genom lan for att bygga ett hus. Hennes syn pa jamstalldhet var emellertid inte sa utvecklad som slumomradet verkat bli under de ar CSA varit dar; att vanda ner blicken sa fort en man visade sig ar annu en sjalvklarhet. Dessutom ska man kunna lida for sin man for att inte vara en dalig hustru. Den har kvinnan var dock inte i en kvinnogrupp.

Det ar dessa typer av problem med jamstalldheten som bland annat Vimochana arbetar med. De sag sig lite som ett "tillagg till rattssystemet", da man aldrig kan ha fortroende for polisen som kvinna. Ofta blir reaktionerna i samband med att man anmaler exempelvis en valdtakt att man antingen ar en lognare eller att man gjort fel sa att mannen varit tvungen att vidta atgarder.

Installningen till staten ar saledes otroligt annorlunda har fran i Sverige och det ar inte fa saker som chockat mig vid olika moten med olika personer. Jag tror daremot att jag fatt en mycket mer rattvis bild av hur majoritetens verklighet ser ut och det ar valdigt mycket man bor vara tacksam over i vast. Bilden ar dock inte helt svart har heller, just eftersom det ju finns kvinnor som de pa Vimochana som kampar for kvinnors rattigheter och gor helt fantastiska jobb. Jag tror darfor ocksa att drommen om jamstalldhet i Indien inte behover vara helt forlorad utan faktiskt kan vara en framtida verklighet. Aven om det fortfarande ar en lang vag dit.