Att vara eller inte vara indier

Jag kan val inte saga annat an att indien minst sagt varit en... upplevelse. Och det bara hittills, efter sadar 9 dagar. Jag vet faktiskt inte, verkligen inte, vart jag ska borja.

Det hela borjade dock i alla fall med att vi i forra veckan i onsdags skulle aka. Vi tog flyg fran Landvetter for att sedan byta plan i Frankfurt till ett som skulle ta oss till Bangalore. Det var dock inte riktigt som en annan langresa jag gjort, som trots en del bebisar anda var forhallandevis lugn. For till skillnad fran den har gangen sov inte mammorna till de skrikande barnen da. Vi forstod inte riktigt hur det gick till da de indiska mammorna lyckades nanna riktigt sott i sina saten men det forstod vi nar vi val var framme och det aterkommer jag till.

Nar vi forst kom till bangalore fick vi faktiskt sova en aning pa morgonen - i ungefar tva timmar - innan vi skulle upp pa nya aventyr. Vi skulle da ivag for att handla lite indiska klader. Och svenska som vi ar forvantade vi oss val en promenad langs vagen med strosande steg men sanningen var val aningen annorlunda. Anledningen var trafiken.

Jag hade last i min nya, glansiga korkortsbok pa planet och jag visste att det faktiskt finns saker som heter vajningsplikt och till och med hastighetsbegransningar i svensk trafik. Upplysningsvis nog finns det inte i Indien. I Sverige har man dessutom ofta typ tva eller tre korfalt. Det verkar man inte heller ha i Indien.

I Bangalore ar namligen gatorna standigt fyllda av bilar, kor, slapkarror, lastbilar och andra storre fordon lite huller om buller vilka forsoker aka, hoppa, springa, skutta, brumma eller flyga framat sa snabbt de bara kan. Gallande moppar, cyklar, rikshaws (sma trehjuliga typ taxis med galler som enda skydd mot dodliga krockar) och motorcyklar finns det liksom inga regler. Utom mojligtvis att de i alla fall ska forsoka bumpa in i varandra. Och att det verkar vara brottsligt att inte tuta minst var tredje sekund.

Om ni tagit eller tar korkort, kommer ni forresten ihag nar er korlarare sa att ni skulle rikta in backspeglarna innan ni for ivag? Det ar, sa att saga, lite luddiga regler for sadant i Indien. Eller snarare sa finns det nog inte ens ord for backspeglar har. Istallet har man vikt in dem, sagat av dem eller pa annat satt tackt for dem for att slippa ha dem i vagen. Man anvander ju tutorna nar man kor om, eller ar bakom, eller ar framfor, eller ar bredvid, over, under, pa eller i narheten av nagot annat fordon anda sa det ar ganska logiskt att de inte behovs.

Overgangsstallen finns inte heller. For att korsa en gata ar nyckeln att bara se sjalvsaker ut och tro pa alla typer av religioner som existerar och hoppas pa att man inte kommer hem i tre kartonger.

Hur som helst var vi efter att ha anlant till Bangalore i olika tempel och pa kopcenter. Detta ar dock inte det jag blivit mest fascinerad over. Inte heller ens det faktum att kor, smagrisar och doda rattor pa gatorna ar sa vanliga har att man inte ens reagerar. Na, vad jag ar mest fascinerad over var det faktum att det ar sa stora skillnader har. I gatuhorn saljer barn godis och leksaker eller tigger for att fa pengar, medan enormt pampiga byggnader fyller stadens saval resterande mark- som luftutrymme dar inga bilar eller kor star.

Att det dessutom ar otroligt mycket folk och stand har kanske ar onodigt att saga eftersom det ar en san sjalvklarhet for oss, men det ar det verkligen. Sma tempel finns utplacerade sporadiskt ganska tatt, och att kasta skrap pa gatan ar en vanlig foreteelse har - sa vanligt att aven stora hogar eller sma kullar med avfall inte ar ovanligt.

Forresten ar Internetkafeer en extrem lyx har, liksom mat utan jattestarka kryddor. Ja, lyx for oss kansliga vikingar i alla fall. Vi avnjot namligen en Subway igarkvall pa shoppingcentret Forum som ligger har i Bangalore. Men, aven om borta ar bra och hemma ar bast sa har jag faktiskt borjat trivas lite har. For ja, jag forstar verkligen hur mammorna kunde sova pa planet.

Om vi tyckte att ljudnivan var hog da, visste vi nog inte vilket land vi var pavag till.