Att vara eller inte vara indier

Jag kan val inte saga annat an att indien minst sagt varit en... upplevelse. Och det bara hittills, efter sadar 9 dagar. Jag vet faktiskt inte, verkligen inte, vart jag ska borja.

Det hela borjade dock i alla fall med att vi i forra veckan i onsdags skulle aka. Vi tog flyg fran Landvetter for att sedan byta plan i Frankfurt till ett som skulle ta oss till Bangalore. Det var dock inte riktigt som en annan langresa jag gjort, som trots en del bebisar anda var forhallandevis lugn. For till skillnad fran den har gangen sov inte mammorna till de skrikande barnen da. Vi forstod inte riktigt hur det gick till da de indiska mammorna lyckades nanna riktigt sott i sina saten men det forstod vi nar vi val var framme och det aterkommer jag till.

Nar vi forst kom till bangalore fick vi faktiskt sova en aning pa morgonen - i ungefar tva timmar - innan vi skulle upp pa nya aventyr. Vi skulle da ivag for att handla lite indiska klader. Och svenska som vi ar forvantade vi oss val en promenad langs vagen med strosande steg men sanningen var val aningen annorlunda. Anledningen var trafiken.

Jag hade last i min nya, glansiga korkortsbok pa planet och jag visste att det faktiskt finns saker som heter vajningsplikt och till och med hastighetsbegransningar i svensk trafik. Upplysningsvis nog finns det inte i Indien. I Sverige har man dessutom ofta typ tva eller tre korfalt. Det verkar man inte heller ha i Indien.

I Bangalore ar namligen gatorna standigt fyllda av bilar, kor, slapkarror, lastbilar och andra storre fordon lite huller om buller vilka forsoker aka, hoppa, springa, skutta, brumma eller flyga framat sa snabbt de bara kan. Gallande moppar, cyklar, rikshaws (sma trehjuliga typ taxis med galler som enda skydd mot dodliga krockar) och motorcyklar finns det liksom inga regler. Utom mojligtvis att de i alla fall ska forsoka bumpa in i varandra. Och att det verkar vara brottsligt att inte tuta minst var tredje sekund.

Om ni tagit eller tar korkort, kommer ni forresten ihag nar er korlarare sa att ni skulle rikta in backspeglarna innan ni for ivag? Det ar, sa att saga, lite luddiga regler for sadant i Indien. Eller snarare sa finns det nog inte ens ord for backspeglar har. Istallet har man vikt in dem, sagat av dem eller pa annat satt tackt for dem for att slippa ha dem i vagen. Man anvander ju tutorna nar man kor om, eller ar bakom, eller ar framfor, eller ar bredvid, over, under, pa eller i narheten av nagot annat fordon anda sa det ar ganska logiskt att de inte behovs.

Overgangsstallen finns inte heller. For att korsa en gata ar nyckeln att bara se sjalvsaker ut och tro pa alla typer av religioner som existerar och hoppas pa att man inte kommer hem i tre kartonger.

Hur som helst var vi efter att ha anlant till Bangalore i olika tempel och pa kopcenter. Detta ar dock inte det jag blivit mest fascinerad over. Inte heller ens det faktum att kor, smagrisar och doda rattor pa gatorna ar sa vanliga har att man inte ens reagerar. Na, vad jag ar mest fascinerad over var det faktum att det ar sa stora skillnader har. I gatuhorn saljer barn godis och leksaker eller tigger for att fa pengar, medan enormt pampiga byggnader fyller stadens saval resterande mark- som luftutrymme dar inga bilar eller kor star.

Att det dessutom ar otroligt mycket folk och stand har kanske ar onodigt att saga eftersom det ar en san sjalvklarhet for oss, men det ar det verkligen. Sma tempel finns utplacerade sporadiskt ganska tatt, och att kasta skrap pa gatan ar en vanlig foreteelse har - sa vanligt att aven stora hogar eller sma kullar med avfall inte ar ovanligt.

Forresten ar Internetkafeer en extrem lyx har, liksom mat utan jattestarka kryddor. Ja, lyx for oss kansliga vikingar i alla fall. Vi avnjot namligen en Subway igarkvall pa shoppingcentret Forum som ligger har i Bangalore. Men, aven om borta ar bra och hemma ar bast sa har jag faktiskt borjat trivas lite har. For ja, jag forstar verkligen hur mammorna kunde sova pa planet.

Om vi tyckte att ljudnivan var hog da, visste vi nog inte vilket land vi var pavag till.

Klasskillnader

Har i Indien har vi varit pa resande fot storre delen av tiden. Det har inte gatt en dag utan att vi har sett nagot nytt och spannande. Det som jag har uppmarksammat mast ar de extrema klassskillnaderna.

Vi har vart och pratat med familjer i byar och i stader, och senare idag ska vi ut och traffa skolans fadder barn i slummen.
Bara i byarna hade folket det valdigt olika fran famil till familj. Vissa familjer hade en liten tv och en lampa i taket, kanske till och med ett cement galv och vaggar av lera eller tegel. Medans andra sov pa marken i sin hydda av flatat tra.
Dessutom var det mycket vanligt att manga var sjuka.

I staderna finns det ocksa stora skillnader mellan de olika hushallen. Vissa lever i en liten lagenhet ovanfor sin lilla affar medans andra bor i de finare omraderna med dyrare klader, fina (for att vara i Indien) bilar, och gar med nasan hogt upp utan att visa sig i de fattigare omraderna. Sen ar det en valdans massa uteliggare pa gatorna har ocksa. folk som ligger och sover pa marken lite varstans bara for att vakna, hyra sig en ricksaw och klara att ata en dag till.

Vi har sett mycket fint och mycket hamskt, men Indiens skillnader far en att greppa hur bra man har det i sverge, hur mycket svarare livet skulle kunna vara.

Indien i bilder

David kan nu fa vilken indisk b-rud han vill.

Streets of Hyderabad

Losningen till den rinnande kranen ar sjalvklart att att satta en 4kg sten pa.
Var kara Joakim underskattade stenens kraft. Han blev inte ren den kvallen.

Lerumsindianera ar harda, inderna ar hardare.

Besokarna fran Sverige saknar retorik, da ar det inget kul att lyssna, skonare att sova.

David ar valdigt stolt over sin ring han fick da vi besokte en by.

Klockan ringer och skoldagen borjar.

Stamfolksdans

Sa sot.

Vad ar det de dar Lerumsindianerna snackar om egentligen?

Simon och damerna.

David testar pa skolbankarna.

Mornin.

Bangalore Express.

Sova.

Tittut.

Indiens gator ar fyllda (inte riktigt fyllda, men de finns lite har och dar /Joakim) av de sma, sota liven.

Lyckan da man tar fram sin kamera.

Landsbygd och kulturkrockar

Efter lite mer an en vecka i Indien sa borjar intrycken att landa lite, och de ar inte fa. Livet har ar valdigt anorlunda fran livet hemma, den svenska intigriteten med mer an 2 meter till narmsta frammande manniska finns inte, da skulle helt enkelt inte alla manniskor vara kvar pa Indiens yta, kanns det som. Mangden manniskor, och att man kanner sig som rocksjarna/utomjording med alla blickar, gorde det till en borjan valdigt svart att slappna av. Om man satter sig pa en trappa i 10 minuter kan man rakna med att fa vara med pa iaf 5 gruppfoton med Indier som fragar om varifran man kommer och vad man tycker om deras land.

Efter tva dagar i Bangalore aker vi ut for att se landsbygden i Nirmal, utanfor Hyderabad. Till Hyderabad akte vi ett av de omtalade indiska tagen. Jag tror att det uppfyllde nastan alla forutbestamda tankar om indiska tag, forutom manniskor som sitter pa taket. Man borjar snabbt langta tillbaka till vasttrafiks tag med sina bekvama saten och friska luft, som forovrigt knappt verkar finnas i Indien. Forutom den instangda kanslan i taget sa bjod den 12 timmar langa 54 milsresan pa valdigt intressanta upplevelser. Bland annat sa viks vi alla av gapskratt nar Asa plotsligt storogt sager: "Jag sag en enbent bajsa!". Mycket riktigt var det en enbent tiggare med pa resan som passade pa att utfora sina behov ut genom tagdorren under resan. Vi traffade aven pa en Hindu som forsokte overtyga sin religion pa oss, samt salja bocker som tydligen inte var for nagot ekonomiskt intresse. "It's not a matter of money!" Vi svarar bestamt med: "But it's a matter of our money?" och jag tror att han tillslut kopte det argumentet.

Val framme i Hyderabad vantar en bussresa pa 8 timmar till Nirmal dar vi ska till en skola som heter St Thomas School. Har har CSA ett projekt dar de driver skolgang for barn med blandat ursprung. Sahar ute pa landsbygden ar det extremt varmt, sakerligen 30 grader i skuggan. Barnen pa skolan blir helt tokiga nar vi anlander, har borjar rocksjarnekanslan pa riktigt, jag och Daniel overbemannas totalt av ungar som ber om vara autografer.

Pa skolan far vi vara med om valdigt mycket aktiviteter, nastan for manga for att kunna svalja. Varje dag ar fullproppad och vi har gjort bland annat besok i byar, familjer, sett Indiens storsta dambygge, som forovrigt var helt magnifikt stort, och fatt se CSA's arbete pa andra skolor och byar. Nagot av det harligaste hitils under resan har for mig faktiskt varit att se vilket jobb CSA har gjort for att forbattra. Vi har fatt bade bevittna och fatt hora ifran byinvanarna den forbattring som CSA har skapat. Det har varit valdigt kanslofullt att fa se de byar dar manniskor lever i jordhyddor och dar de nastan inte har nagra agodelar alls. Trots det sa vill de anda, och envisas med att bjuda pa brod och kex mm. Man kanner sig nastan lite illa till mods nar man far en rundtur i byn och nastan alltid behandlas som en kung.

Nar intrycken har borjat landa har man fyllts av gladje och nyfikenhet men aven en del irritation. Ibland blir kulturkrockarna ganska svara att acceptera och nagot som upprort manga av oss har varit tanken kring man och kvinnor. St Thomas School ar ett bra exempel pa hur man vill behandla flickor och pojkar. Flickor och pojkar sitter separat, ar sallan narmre varann an en meter, pratar inte med varann, vi fick till och med en onskan om att inte visa oss tjejer och killar i storre utstrackning infor barnen. I gruppen blev vi placerade killar i ett hus, tjejer i ett annat, Tobias i ett tredje, Asa och Lena i ett tredje. Detta upplevde jag att det separerade gruppen lite utanfor aktiviteterna, och det var valdigt svart att spela med pa logiken att man och kvinnor inte ska umgas. Nar man fragar mannen i byarna ifall de tycker att kvinnor och man ar jamnlika fick jag och David svaret: "Why should they?" kombinerat med ett skratt. Det marks tydligt att de har en helt annan syn pa jamnstaldhet och att det inte ar ett amne som diskuteras i nagon storre utstrackning.

Trots denna kulturkrock sa har vi aven fyllts av mycket positivt, sarkilt hos barn som ar helt overlyckliga over att fa ga i skolan och hos personalen pa CSA som sjalva verkligen stormtrivs i sitt arbete med att hjalpa barnen i byarna runt omkring, och de har varit valdigt inspirerande att se manniskor som brinner sa mycket for sitt jobb. Indien ar underbart men jag ar glad att det inte ar lika manga krockar i trafiken som mellan kulturerna.

Efter en vecka i Indien

Vi ar i Indien nu pa riktigt och det ar nastan omojligt att beskriva hur det kanns. Efter en vecka tror jag i alla fall att vi alla borjar forsta att vi verkligen ar har pa riktigt. Vi har haft ett fullspackat schema hittils och vara hjarnor ar proppade med nya intryck, tankar och kanslor.

Jag ar verkligen hur nojd som helst med resan och allt vi har gjort hittils. Idag ar forsta gangen vi har haft tillgang till ett internetcafe och om fem minuter stanger det sa jag hinner inte skriva sa mycket mer just nu. Men vi lever och det gor vi verkligen fullt ut! Sjalvklart vil vi dela med oss av allt sa rakna med mangs battre uppdateringar i framtiden. Nu ska vi ut i den galna Bangalore-trafiken igen. Wish us luck!