Navid, 13 ar, gatubarn.

(detta skulle egentligen ha publicerats for nagra dagar sedan men det gick inte da, sa latsas att det ar typ tisdag nar ni laser, puss.)

Om jag sjalv skulle presentera mig med tre ar skulle jag nog saga: Johanna, 18 ar, student och det hade inte varit nagon som reagerade konstigt pa det utan skulle istallet klassa mig som en helt vanlig tonaring. I Indien ar rubriken ovan ungefar lika vanlig.

Vi har alla nio elever som ar har i Indien fatt komma hit for att gora ett projektarbete pa hundra poang som alla elever i arskurs tre gor. Vad man vill gora ar helt frivillig och enda kravet ar egentligen att det pa nagot satt kopplas till det gymnasieprogram man har valt. Att fa aka till Indien och gora sitt arbete har ar en otrolig chans (tack, tack, tack) och att gora sjalva projektet tycker jag bara kanns kul. Jag har valt att rikta in mig pa gatubarn och idag har vi for forsta gangen fatt arbeta med detta pa riktigt.

Imorse klockan nio akte jag, tva volontarer och tobias ivag med rishkor till organisationen Bosco (http://www.boscoban.org/web/home/home.htm) som arbetar med gatubarn har i Indien. Sjalvklart hade jag huvudet fullt med forvantningar och funderingar men jag forsokte slappa allt sant och bara ta dagen som den kom, det blir ju faktiskt aldrig som man fran borjan har tankt sig. Och det har har verkligen varit en dag utover det vanliga.

Jag orkar inte riktigt beskriva den minut for minut, det tror jag inte att nagon vinner pa, men jag kanner att jag vill dela med mig av nagra intryck och tankar. Under dagen har jag fatt traffa barn och personal som jobbar med olika saker och det som chockade mig mest var hur fruktansvart manga barn det finns som lever pa gatan. Till det centret jag besokte idag kom det fem om dagen. Om dagen. Det blir 1825 barn per ar. Bara till det centret. Da kan man forsoka tanka sig hur manga barn det kommer till alla olika hem i Bangalore. Och sen i hela Indien. Och sa ska man lagga till alla de som aldrig ens kommer till dessa barnhem utan driver runt pa gatorna i hela sitt liv. Jag vagar inte ens forestalla mig hur hog den siffran blir. Speciellt inte nar jag vet att det bara ar cirka en femtedel av alla gatubarn som kommer till barnhemmen.

Det var ganska jobbigt att hora, och det blir jobbigare och jobbigare ju mer jag tanker pa det, ju mer jag forstar. Jag fick aven hora under vilka hemska forhallanden barnen pa gatan lever och det varsta av allt, i manga fall fatiskt valjer sjalva att leva i. Men det ar ju forstas for att de inte vet nagot annat, nagot battre, eller for att de har de sa daligt hemma och ar i sa desperat behov av pengar. Jag skulle kunna skriva hela natten om detta. Men det varken hinner eller vill jag nu. Istallet vill jag bara saga hurra for bosco som gor en sa fantastisk insats. Ett tag kandes sitationen hopplos, det kandes som att Navid 13 alltid har varit och alltid kommer att vara gatubarn. Men efter att fa hora hur stor skillnad Bosco faktiskt har gjort kom hoppet tillbaka, och med hjalp av organisationen, volontarer och sa himla bra manniskor kan Navid 13 ar gatubarn snart bli Navid 20 ar datortekniker. Och som CSA sager; we can make a change... together.

Kort uppdatering:

Snart ska vi traffa Zack O'Yeah, en forfattare fran Goteborg som skrivit om, och bott lange i, Indien. Det ska bli jatteskoj da jag last lite av honom och han verkar ha manga intressanta tankar. Eftersom jag hort att han langtat efter att prata svenska ska jag dessutom stalla massa fragor som kraver langa svar till honom.

Forresten ska Tandoorialgen tydligen vara intressant om ni har lust att lasa nagot han har skrivit. Vidare uppdateringar om motet kommer sa fort vi har tid att skriva igen!

Vimochana

Utan vidare analysering av situationen har pa bloggen har jag, tack vare alla fina lasare, kommit fram till att 100 % av vara inlagg ar under "mer sant har!"-stampeln. Alltsa ar efterfragan runt dubbelt sa stor som det vi kan producera for att stilla Indienbloggen-behovet och det gor oss valdigt motiverade att skriva, sa tack for all fin respons!

Efter tva intensiva projektarbetesdagar sitter jag nu for ovrigt aterigen pa det bekvamt luftkonditionerade internetkafeet och det ar otroligt skont med ett avbrott fran hettan utanfor.

Den senaste tiden har som sagt agnats at projektarbeten och planen for mig var att igar besoka en kvinnohjalpsorganisation da mitt projektarbete handlar om jamstalldheten i Indien. Farden borjade gladjande nog med en tur pa en och en halv timme i autorikshaw. Eftersom rikshaws ofta aker fortare an att man ar lugn, kan det verka som att vi akte langt. Den langa fardtiden berodde dock mycket pa alla begarda vagbeskrivningar som var nodvandiga for att vi skulle hitta dit.

For att lugna alla foraldrar var det dock inte bara jag som fragade om vagbeskrivningar tillsammans med foraren. Alla elever har namligen i samband med de har projektarbetesdagarna studenter fran Christ University med sig, som bade kan engelska och olika indiska sprak. Min hette Smeja (utan reservation for andringar; hon skrev ner det, aven om mitt uttal av hennes namn fortfarande ar vart att diskutera) och var lika intresserad av jamstalldhet som jag. Det kan lata som en sjalvklarhet da personer pa universitet och med akademiska utbildningar som grunder borde se jamstalldhet sa, men det ar ganska ovanligt utifran vad jag har sett hittills. Ofta har man som kvinna namligen en annan installning till jamstallhet har.

Nar vi till slut kom fram vantade sedan organisationen Vimochana med kaffe, robusta damer som i 30 ar hanterat allt mojligt och deras berattelser. Motena var lika intressana som de var langa och efter sex och en halv timme kande jag att jag kunde hela Indiens politiska, religiosa och sociala system, tills en av kvinnorna skrattade milt at mina anteckningar och sa "Och det har var bara 10 % av det vi gor".

Jag fick som sammanfattning i alla fall ihop otroligt mycket. Den kvinnogrupp jag besokte visade sig arbeta med kvinnor som sjalva sokte sig till organisationen for att losa olika problem. Ofta handlar det om kvinnor som blir slagna eller valdtagna i hemmet, eller dar man overhuvudtaget blir illa behandlad som kvinna och behover hjalp utifran. Organisationen ringer da ofta mannen eller den personen man maste losa problemet tillsammans med och hotar att sittstrejka pa dennes jobb om han eller hon inte infinner sig for samtal den och den tiden. Nar jag fragar om det fungerar svarar en kvinna enkelt att
"Om det dyker upp 50 av oss som bara satter oss ner sager de inte emot langre".

Kvinnogruppen var natt och bestod endast av 35 personer, varav fem man. De akte ocksa ut till olika stamfolksbyar for att etablera fortroende och pa sa satt kunna hjalpa till aven dar. Kampanjer for att framja utbildning for barn var ocksa nagonting de holl pa med, for forhallandevis lag lon, med arbetstider som strackte sig over hela dygnet.

"Nar nagon ringer och sager att hon ska ta livet av sig mitt i natten kan man ju inte bara lagga pa for att man behover sova", sa en av kvinnorna, Lakshmi, och tillade att det ibland ar svart att jobba pa organisationen men att det var hennes sjal. "Och kroppen kan ju inte leva utan en sjal, eller hur?", sade hon sedan.

Med den informationen som utgangspunkt, samt massor av formella fakta angaende lagsystem och sa vidare, begav jag och Smeja mig idag till ett slumomrade dar CSA arbetat ganska lange. Gatorna ar ofta asfalterade dar, aven om det ocksa ligger sand och skraphogar vart man an vander blicken. Trotta gatuhundar bidrar till djurlivet som ocksa inkluderar kor, getter, katter, tuppar och honor i mangder. Sma barn glommer att de ar blyga nar kameror tas fram och ogonen blir ofta storre an deras navar nar de far se bilden efterat.

Vi lyckades komma i kontakt med en kvinna vars syster fatt hjalp av CSA genom lan for att bygga ett hus. Hennes syn pa jamstalldhet var emellertid inte sa utvecklad som slumomradet verkat bli under de ar CSA varit dar; att vanda ner blicken sa fort en man visade sig ar annu en sjalvklarhet. Dessutom ska man kunna lida for sin man for att inte vara en dalig hustru. Den har kvinnan var dock inte i en kvinnogrupp.

Det ar dessa typer av problem med jamstalldheten som bland annat Vimochana arbetar med. De sag sig lite som ett "tillagg till rattssystemet", da man aldrig kan ha fortroende for polisen som kvinna. Ofta blir reaktionerna i samband med att man anmaler exempelvis en valdtakt att man antingen ar en lognare eller att man gjort fel sa att mannen varit tvungen att vidta atgarder.

Installningen till staten ar saledes otroligt annorlunda har fran i Sverige och det ar inte fa saker som chockat mig vid olika moten med olika personer. Jag tror daremot att jag fatt en mycket mer rattvis bild av hur majoritetens verklighet ser ut och det ar valdigt mycket man bor vara tacksam over i vast. Bilden ar dock inte helt svart har heller, just eftersom det ju finns kvinnor som de pa Vimochana som kampar for kvinnors rattigheter och gor helt fantastiska jobb. Jag tror darfor ocksa att drommen om jamstalldhet i Indien inte behover vara helt forlorad utan faktiskt kan vara en framtida verklighet. Aven om det fortfarande ar en lang vag dit.

Indien gor sig bra pa kort

Bland molnen

Tiden flyger snabbare an vinden har i Indien och nu ar det bara lite mindre an en vecka kvar. Aventyren avloser varandra och det senaste vi har varit med om var en overaskningstrekking. Efter en skumpig buss-natt med bara lite slumrande vantade vi oss en lugn och skon sightseeing dag i Coorg dit vi hade akt. Men nagon gang efter lunch bestamde sig varan kara Mr Anthony (som vi blev val omhandertagna av under vara utflyktsdagar) for att overraska oss med en "small trekking". Denna trekking visade sig vara allt annat en liten.

Men glatt ovetande om vad som komma skulle borjade vi traska. Det var en helt annan sida av Indien vi sag. Jattefin natur, det kandes lite som att vara i en djungel och det var valdigt skont att andas frisk luft igen. Efter ett tag borjade stigningen. Utsikten blev finare och finare och benen trottare och trottare. Humoret dippade nog en hel del hos de flesta under delar av promenaden. Men efter tva timmars klattrande, gaende och tittande var vi antligen uppe pa toppen. Och det var ingen dalig topp! Utsikten var verkligen fantastisk och jag sjalv blev overlycklig nar jag fick veta att vi faktiskt befann oss bland molnen. Sa vi stod dar uppe ett tag och var sjukt stolta over att vi hade klarat det, nyborjartrekkare som vi faktiskt ar och efter att ha andats ut ett tag kan jag helt klart saga att det var vart det. Det var en av de jobbigaste sakerna jag har gjort men kanslan nar man nadde toppen gjorde att man glomde allt vad mjolksyra och trotthet heter.

Efter att ha forsokt foreviga kanslan och utsikten i vara kroppar (tror att vi lyckades ganska bra med det faktiskt) borjade vi ga nerat igen. Lite smastressat for att hinna fore morkret till sightseeing-bussen. Morkret vann och sista biten var kolsvart. Det var lite laskigt och vi ville mest bara hem sa nar vi sag buss-lamporna tror jag att vi alla andades ut och kande att vi hade klarat det.Vi hade gatt upp och ner for ett berg utan nagra storre problem (ett ont kna, stikad fot och nara-svim-anfall bara, extra applader till er!) och till varan gladje (och lararnas besvikelse haha) slapp vi faktiskt blodiglarna. Trotta men glada satte vi oss tillslut i bussen, och da var vi vinnare allihop tycker jag.

vantar man pa natt gatt, vantar man aldrig forlange

Eftersom att alla har varit ute pa olika platser idag for att jobba med sina projektarbeten ar det nog lattast ifall alla besattar sjalva vad man har varit med om. Jag tankte iallafall beratta lite kort om vad jag har varit med om. Mitt projektarbete handlar om barn pa barnhem. Sa jag och en volontar akte ritcha till St Patricks Orphanage som lag en kvart bort. Vi kom fram till barnhemmet och fick leta oss fram till nagon som viste att vi skulle komma. De verkade inte ens veta att vi skulle komma. Men vi hittade till slut en som jag tror va prasat. Han visade oss vagen till barmhemmet och vi fick prata med en nunna, Sister Angela. Hon berattade lite om barnhemmets bakgrund och att de ligger en skola precis bredvid dar barnen ar mellan 8 och 4. eftersom att allt jag ville var att prata med barnen fanns de inget annat an att vanta de 5,5 timmarna (och da var klockan 10.30). Sa forst gick vi in i skolan och traffade en som jobbade dar. Vi satt pa hans kontor och drack kaffe och pratade en liten stund. Sen fick vi ga in i en klass med ungefar 15-aringar. Vi presenterade oss och sedan gick vi vidare. Vi satte oss ute pa en trappa utanfor kyrkan och dar satt vi.. och vi satt, och satt, och vi fortsatte sitta. Vi pratade ocksa sa klart, men det blev anda ganska sa langtrakigt. sa vi gick till donken och at lunch. sen gick vi runt i affarer och jag tankte hela tiden; det har ger ju mig ingenting! men vad skulle jag gora? jag ville ju prata med barnen. Vi gick iallafall tillbaka till traffan utanfor kyrkan och satt lite till. nar klockan var kvart i 4 kom en kille vid namn Anthony och sa att barnen hade slutat. Han hade ett barn med sig sa jag intervjuade honom, sen 3 andra till. Nar jag satt dar och skrev tankte jag att de va vart vanten. Jag fick ut ganska mycket av det , men det vad mest kul att prata med barnen. Efter de tackade vi for oss och tog ritchan tillbaka.

Responsibility for peoples ability

Idag har vi arbetat med vara individuella projekt som vi ska skriva och arbeta med har i indien. och mitt projekt ska handla om just handikappade och hur det ar att vara handikappad i det indiska samhallet. under flera dagar har jag gatt runt och tittat pa hur det indiska samhallet ar uppbyggt och huruvida det ar anpassat for de handikappade eller inte. Men jag hade aldrig kunnat forestalla mig hur livet for handikappade kan vara sa annorlunda fran vara liv, speciellt har i indien. For har i indien sa lever manga av de handikappade isolerade ifran resten av samhallet. Jag fick besoka tre familjer idag som bodde i slummen, dar alla familjerna mer eller mindre berattade att deras barn inte har nagon vidare kontakt med resten av samhallet utan att de lever dar inne i sitt hus (delvis for att manga av dom har svart for att ga etc) tillsammans med sin familj, som manga inte vagar slappa sina barn ur sikte med tanke pa vad som skulle kunna handa dom.
Den forsta familjen jag besokte var en familj vars lilla son varken kunde ga eller prata pagrund av att han vid 6 manaders alder fatt en hjarnskada. Hans foraldrar berattade att de inte ens visste sonens favorit mat eftersom han inte kunde prata med dom, det dom visste var att om sonen gillade maten sa at han den och om han inte gillade den sa at han den inte. De berattade ocksa att sonen tidigare bara legat och sovit hela tiden eftersom han inte kunde rora sig men efter att organisationen Indian Mobility kommit dit och borjat arbeta sa kunde han nu rora sig nagra meter, men han behovde fortfarande sina foraldrars hjalp for att kunna ga och sta. Nar det sedan kom till kontakten med resten av omradet sa berattade dom att denna lilla killen inte gillade att bli rord av andra manniskor an sina familjemedlemmar och att han inte umgicks med andra barn, forutom sin bror som kom hem fran skolan runt tva.
Nar vi sedan gick vidare till den andra familjen, sa berattade dom for oss att barnen bodde tillsammans med sin mormor eftersom att mamman till de fyra barnen hade blivit mordad utav pappan. Det som hade hant var att pappan hade varit full och eldat upp sin fru och pa grund av detta satt nu pappan i fangelse. Nar vi kom till familjen sa fick vi traffa det handikappade barnet och vi fick se att aven han hade brannskador efter elden. for mig var det valdigt svart att komma dit och hora det jag fick hora och annu svarare att se det jag fick se. For dar satt de i slummen, blev omhandertagna av sin 60ariga mormor som nar vi kom dit var sjuk och valdigt svag. De berattade ocksa att familjen hade det valdigt svart ekonomiskt och att de inte fick tillrackligt med mat for de 6 personerna som bodde i huset. 2 av barnen gick ju i skolan, dar de serverades lunch men utover det sa fick dom inte tillrackligt med mat.
Vi besokte sen ytterliggare en familj och jag kan med en gang saga att denna dagen har gett mig valdigt mycket infor mitt projektarbete, dock har det varit valdigt svart for mig att ta in allting eftersom det har varit valdigt mycket som hant och valdigt mycket som jag fatt berattat for mig nar det galler de handikappade i det indiska samhallet, saker som man aldrig skulle kunna tanka sig. Imorgon ska vi ut pa ytterliggare en dag av arbete med sitt egna projektarbete och jag hoppas pa att morgondagen kan ge mig lika mycket som denna dagen har gett mig.

Vistelsen pa S.T Thomas

ST Thomas katolska skola. Kanske namnet inte ar sa kul och intressant men jag lovar er att vart besok till den skolan verkligen berorde mig djupt. Nar vi forst anlande till skolan trodde jag att vart besok skulle bli ganska stelt och att barnen skulle vara for nervosa for att prata med en. Men som tur var hade jag fel.

Nar jag, Joakim och Asa gick en liten runda pa skolgarden blev vi stormade av flockar med barn som sag helt overlyckliga av att se oss. Alla ville veta vad man hette och alla ville skaka ens hand. Och nar man tog upp sin kamera for att fotografera dem blev de helt vilda och alla ville verkligen vara med pa bild. Photo Please! Den fragan fick man ofta nar man gick omkring med sin kamera synlig.

Av nagaon anledning fick jag en bra om inte saga valdigt bra kontakt med flera av barnen pa skolan. Varje gang vi skulle aka nagonstans med buss sa ropade alltiden barnen, Simon Brother och vinkade pa en att man skulle satta sig med dem langst back i bussen med dem. I borjan var det bara pojkarna som pratade med en, men med tidens gang sa borjade aven flickorna prata med en. Standigt kom fragan om jag kunnde sjunga for dem, jag tror jag aldrig har sjungit sa mycket som jag gjorde under var vistelse pa S.T Thomas. Men jag hoppas att barnen blev nojda med mina sanger, det var iallafall jag.

Jag maste aven hylla de tva (i mina ogon) basta programplanerarna under hela vart besok i Indien. Mr ''Greenshirt'' Mancho och Father Roy. Utan dessa tva personerna sa hade nog vart besok till skolan, byarna och familjerna blivit helt annorlunda. Father Roy var nog den storsta overaskningen. Man har ju lite fordomar mot katolska praster men Father Roy var verkligen en person som tog bort de flesta av dessa fordomar. Han tog viktiga beslut under varan vistelse i en by, dar flera av oss skulle sova over. Hans beslut om att vi inte skulle stanna dar (pga att mannen i byn blev lite val berusade) var ett av de basta han tog.
Jag maste aven hylla Mr. Mancho, den mest godhjartade man jag har mott
(efter min morfar) Det var hans passion for sitt arbete som berorde mig mest och jag fick en kansla av att jag ocksa ville ta del av hans jobb.

Sa efter besoket pa S.T Thomas hade nya tankar vackts. Jag kannde att jag ville bli en CSA volentar och jobba med mr Mancho ute pa Nirmals landsbygd. En tanke som jag fortfarande har och forhoppningsviss genomfora.

Var och specielt min egen vistelse pa S.t Thomas kommer alltdi vara ett av de basta minnen fran var resa till India!

I Indien